måste bara skriva ner en sak så jag inte glömmer bort känslan; att stå och tro att allt är slut, men ändå nääästan våga hoppas på att det kommer mer, att dem kommer tillbaka ut på scenen.. och så höra Dannys röst börja prata på engelska om att han o hans vänner skulle ut o dansa, och förstå att nu kommer In the club. För att 1 min senare stå upp och hoppa hysteriskt upp och ner och inte ens kunna sjunga med för att rösten bara skär sig men man skriker på ändå och man känner hur tårarna rinner ner för kinden och känna att där vill man stanna för evigt. DET är lycka för mig!

Hur "idolfjortis" det än låter så.. Jag höll mig rätt bra hela konserten och att prata med Erik och Mattias var nemas problemas (tro mig, jag brukar få tunghäfta när jag snackar med ngn ur E.M.D) men just under in the club så gick det inte, vet inte vad som hände.. Undra då hur jag hade varit om jag fått träffa Danny, hahahaha hej fjortis!
Men jag gillare, jag gillar att ha en vettig förebild att se upp till, jag gillar Danny helt enkelt! (jag gillar inte att han stack för sitt MENDXhnwshOIBHD plan..)